… men att åldras.
Jag trodde på ett sätt att jag skulle vara forever young hela livet.
Det är jag nog också, men inte på alla sätt. Surprise, surprise för mig. 🙂
Att jag tyckte att jag blev klokare med det att tiden gick, betydde inte att jag rent fysiskt inte gick vidare mot det att fysiskt åldras också. Something for something. Och överraskande på sitt sätt; ingen har ”berättat” detta för mig – att det faktiskt är så enkelt. 😉

Tillbaks till det jag ville säga – ingen aning vad… mer än att räven som försökte ta vildkatten har jag inte sett igen, pilfinken som matar sina ungar i boet på brädan ovanför stuprännan som min pappa monterade för att de skulle ha bo, min undran över att de i år redan i fågelungetid rakar vägrenarna; verkar inte veta varför man gör saker vid viss tid. Etc, etc..
Jag sörjer vår tids brist på delaktighet i livet.

Jag tittar på fåglarna utanför.
Tufse vill ha uppmärksamhet av någon anledning.
En FB-vän skriver något obegripligt; hon finner sig nog själv snart.

Och jag – jag är nog mer och mer glad. Även om det kostar på; att vara glad är inget givet, bara något som man uppnår med fajt.

Mina katt- och fågelfunderingar, framstår för mig själv ofta i efterhand som människometaforer… Djur är vi allihopa kanske?

”Vildkatten får mat, men han får inte komma in. Funkar inte riktigt – vi är överens där.
Men han har ett bo i garaget. Som han för tillfället inte bor i så ofta – det är ju mars! :-)”

Jag tittar på de vintermatade fåglarna utanför. Det är lycka.

Nyss var ett rådjur här, men då jag öppnade dörren för att släppa in en katt så sprang det förstås iväg. 🙂

Jag lever ett dubbelliv.

Ett yttre socialt, där jag agerar utefter mina principer på ett någorlunda förståeligt sätt för omgivningen.

Sen har jag mitt egentliga liv 🙂

Där mina tankar flödar fritt och får korsa sig hur helst de vill. Kravet på logik eller förklaring är bara mitt eget.

Och det är nog där som alla egentligen är hemma med sig själv?

Det yttre sociala speglar nog det inre på sitt sätt; det är rätt spännande faktiskt!

Speciellt då de två kanske ofta inte möts – utan människor egentligen agerar emot sig själv?

Jag pratade med någon på jobbet idag, om det med pensionen – såväl den fysiska (65), som den egentliga. Att man som pensionär kan sitta och bara fundera, kom upp som något ”negativt”.

Och tänk – det är bara det jag vill; det är livet för mig!