Lotti kom in igår och gav mig en fågel. Utan att hojta alls – såg den bara plötsligt på köksgolvet.
Mycket sällan som hon tar fåglar – så det måste var något allvarligt hon vill säga?
Tror hon lite ”skojade” med mig nyss… försökte dölja sin manöver från igår.
För i morse ville hon plötsligt att jag skulle se något – hon klängde på väldigt o-Lottit ungkattsmanér, ”jagande” uppför flädern utanför trädgårdsdörren. Sen efter show och bra ”drama”, vände hon lugnt om och kom ner – var rätt nöjd men sin berättelse.
Och jovisst – jag fattar. Under takfodret har pilfinkarna sina bon, och de är i övningsfas för att flyga nu. Och såklart ”hittade” Lotti en lite nerramlad som övade igår.

Och ville idka byteshandel.

 

De flesta tycker nog att jag är dum, lägger händelser i katters mun…
Men när Lotti körde sin klätter-show i flädern – och helt plötsligt lugnt sen släppte – skulle nog övertyga även icke-troende…
Varför hon sen tyckte att hon behövde idka byteshandel – annan sak.

Apropå att ”vi” nu ”pratat” med en delfin..

Jag bor med mina katter. Med insekterna (som jag släppet ut, när de surrar på fönstret), med växterna (när det är torrt, och jag funderar på om jag kan göra något…) osv. Har jag alltid gjort… även om jag gjorde ”en tur i sta’n då jag var ung”… ungefär.  

Så idag har jag då svårt att förstå ens detta; om man låter alla djur ”prata” på det sätt som är deras – då är allt OK och otroligt fint.
Lilla Snuffi t ex, springer in och kattsnackar på längden och på tvären. Egentligen så säger hon nog mest Hej – här är jag igen.  Osv…
Snuffis mamma Lotti blir ibland putt, då Snuffi får lite extra uppmärksamhet ibland numera (Snuffi saknar ”faktor” Tufse – gullepågen som gick bort häromåret – lite hennes idol..).
Och då får jag se till att balansera det.
Jag – som är mitt kattsamhälles utdelare av mat; administratör, osv.. 😉

Man prata med alla omkring en, om man vill. Att tro att det behövs ”språk” för det – jisses!

Engelskan är underbar, för att det är så lätt att böja ord grammatisk korrekt och få ett nytt adekvat ord som är användbart….
Funderade faktiskt på just det för någon timme sedan, hur man använder språket på detta kreativa sätt.
Alla språk har ju den potentialen – skam vore det annars – språket är ju vårt väldigt levande kommunikationssätt.
 
Nya ord som är inne idag i svenskan, beskriver nya företeelser – inte nya ”böjningar” av befintliga ord, som då beskriver en nytt sett att se på det ”befintliga”…
Svenskas styrka är nog lite just så – nytt/nya ord..?
Men vad vore Sverige idag utan en statsminister från nyss, som verkligen förstod hur man använder språket till att uttrycka sig? Nydanar är inte alls ordet – utveckling, förståelse, tanke. Är orden?
”Svenskans” styrka är då kanske egentligen hur man kan uttrycka sig i.. ”verbomskrivning”? Nedan är bara så underbart!
 
Gunnar Hellström citerade nyss Tage Erlander:
Just denna dag, den 25 juni 1962, skrev Tage Erlander i sin dagbok:
”Hur kunde jag ens drömma om att kunna slöa på Harpsund en dag som denna då det blivit så vansinnigt mycket att jäkta med?”

Jag har mig till sist tycks mig förstå minnets mysterie.

Varför minns man, varför glömmer man?
När man var barn, så mindes man ”allt”. Åtminstonde när jag var barn.
Sen blev jag fascinerad av att min systerdotters minne inte var som jag mindes att mitt eget var, när jag var barn…
Jag tyckte att jag mindes allt som hände då, och det tyckte hon säkert också. Men jag såg att hon inte mindes allt som hänt alls. Allt som gamla moster mindes, i vårt gemensamma liv.
Först tänkte jag att det var ”nutiden” – att infofloden spökade och fick henne att inte ha så bra minne som alla hade förr = på den tiden då man inte behövde minnas-så många-boller-i-luften. 😉
Men nu har jag förstått. Man minns det som är viktigt för en själv i nuet. Baserat på ett medvetande; en kunskap som man fått med sig med i ”modersmjölken” om ens nu.
Enkelt. Och självklart, visst är det! Oavsett om det är personliga minnen, eller om det är hur vi alla ser på just-nu-tillvaron…
Jag satt och läste lite dagstidning på datorn i köket, och så hörde jag att en skata varnade otroligt högljutt utanför den öppna trädgårdsdörren och så nära, att det nästan lät som om den var på väg att komma in i huset.
Jag hade nyligen ställt ut lite kattmat på trädgårdstrappen –  hellre mata de främmande kattpojkarna utanför huset, än att de kommer in för att äta och märker lite på vägen…
Lotti och Snuffi hade varit lite oroliga, och jag tänkte att nu är den stora orangea pågen här för att äta lite – såg honom för några timmar sedan då jag åkte och handlade. 
Så jag gick för att kolla läget…
 
Det var en räv där som åt! Och den hade lyckats få ner matskålen en bit ut på gräsmattan. Tittade upp på mig. Stint. Rätt lugnt. Men så jag sjasade rent instinktivt. Hur dumt var inte det?!? När jag kunde fått ett fantastiskt foto istället…
Rätt ordentligt söt var den och rätt liten – inte fullvuxen räv, tror jag. Skatorna och katterna fortsatte på var sitt håll att vara vaksamma ett tag. Skatorna tjattrade extra högt ett bra tag till och Lotti valde en helt annan väg in än vanligt..
Men nu har lugnet återställt sig.
Och den ”enda” bilden på den lilla räven finns på min näthinna. Inte fy skam det förstås. Egentligen 🙂
 
PS. Om jag inte ställer ut kattmat nu i sommar – kommer jag då kanske att ha en räv som slinker in i köket ibland, för att äta lite? 
Fascinerade tanke, som jag ska hålla i sinnet nästa gång jag funderar på motorvägen, som hörs här för det mesta. Eller som en lördagskväll rätt nyligen, då en inflygning till Kastrup tog en lägre vända än vanligt – så att jag inte bara plötsligt hörde ett av flygplanen (som normalt sett är så högt uppe att de inte hörs i sina inflygningscirklande) – utan trodde att det var på väg att krascha utanför – kanske tom på motorvägen en bit bort? 🙂
Det mest fantastiska…
 
På utedelen av min värmepump utanför köksfönstret, där mina kattor brukar sitta när de vill meddela att det vill komma in – satt nyss en helt annan katt.
 
Inte den rätt rare pågen med skadat öra, som min katter bara väser helt lätt åt. Och som för övrigt sprang in i söndags kväll och inte bara åt (vilket är helt OK), utan även märkte lite samtidigt (Inte OK).
Jag blev rätt uppgiven, för nu när det börjar bli varmt ute så vill jag faktiskt kunna ha trädgårdsdörren öppen dygnet runt då jag är hemma. Men han hade inte tagit i alls, utan lukten var borta nästa morgon… dessutom var han rätt söt när jag kom ner från ovanvåningen på söndagskvällen och såg honom. Och han flydde inte direkt, som en vildkatt skulle gjort – utan satt kvar inomhus på trädgårdsdörrsmattan tills jag sjasade ordentligt.
 
Nej katten på utedelen idag, var den andra hankatten som kommer hit ibland – och som mina katter inte gillar alls. De brukar väsas och morras som om världen höll på att gå under då han visar sig, och Lotti har varit i riktigt hårbollsslagsmål med honom tidigare. En kaxig typ! 
Som nu plötsligt satt där ute och såg helt annorlunda ut än tidigare/såg helt from och rar ut… som om han hörde till.
Har han kollat hur mina katter gör när de hoppar upp där?
Jag börjar misstänka att nu när Tufse är borta sedan i höstas, och det finns bara kattflickor i huset – så har plötsligt alla roller förändrats (kanske även min…)?
Men kattor – inte ska de bete sig som människor? Kattflickor löper och resten av tiden är de ”neutrala” – ”bara” katter? Kattpojkar likaså.
Men kattpojkarna utan hem, tycker sig se en öppning.
Rätt makalöst. Fast egentligen inte.*
 
*OBS – jag skriver bara om mina katter.
Det intressantaste är väl egentligen, att det finns allra minst lika många människor som förr – som vill leva på att lura andra?
Måste vara gammalt som gatan – stöld i alla dess former?
Det intressanta då är hur de människor är funtade – som har överlevt all samhällsutveckling men fortfarande bara vill sno från andra som jobbar.
DET – är intressant om något! När det gäller hur samhället är funtat..