De är annorlunda nu, när vi flyttat till stan’. Eller kanske egentligen inte?
På landet gick katt Lotti alltid med mig till brevlådan uppe på vägen. 😊⁠
Tror hon är som jag – varför ”promenera” om man inte ska någonstans/har ett ärende.
(Lotti är min livspartner; min käraste vän –  fast jag förstår att jag kanske kommer att överleva henne. Är det viktigt just idag?)


Klippt från FB… kattliv i stan’?
”Lotti gick inte på det denna gången; tror hon undrar vad jag håller på med…
Fast hon satt inte och väntade från utgångspunkten, utan hade börjat bege sig till där-vi-försvann – Lisa och jag. 
Denna gången skulle jag gå för att sätta mig på en parkbänk och njuta av ”skogsgrönskan” i stan’. Ungefär som hon nog brukar göra på helt egen hand… Och katt Lisa som gick med hela vägen, hon passade faktiskt på att ta en tur i buskarna som en naturlig snirklig kattpromenadväg.

⁠Längre tillbaks; andra katter…

På 90-talet bodde jag ute i skogen norr om Hörby.
Katterna gick med i timmar på svampplocknings-promenader. En katt – Blackfoot – brukade hoppa upp och ”åka” ett tag i min jack-kapuschong, när hon tyckte att hon behövde vila lite. 😸⁠
Och hennes syster tog med hela sin kull när de var 2-3 månader på en vända! Vi gick förstås inte så långt… men att se de små katterna tackla ”hindren” i skogen – det glömmer jag aldrig!
Ett par som bodde någon knapp kilometer bort, kom ibland promenerande förbi med en hel rad djur i släptåg. Minns speciellt geten som gick ”först”, och sen var det lite tripp-trapp-trull i djurstorlek i följet. 🙂