Arkiv för kategori: Okategoriserade

Jag lägger hellre mina pengar på konsumtion ”in house” – lite dyrare kanske, än billigt-billigt i importerat.
Ändå är det väl så att vi alltid kommer att stå med-rumpan-bar. När vi reser billigt osv.

Strejkar Ryan Air? Varsågod.
Förr var politik och ekonomi olika saker; politik var väl det som försökte vara en motvikt mot enbart vinning.
På ca 70-talet ( i Sverige i alla fall…) så utvecklades till att börja bli en symbios istället.
Jag gillar det med Trump (inte honom i sig, men som ”företeelse”), för att för första gången är symbiosen lite fullföljd(offentlig.
Lite kortfattat uttryckt…
Det som i mitt tycke är intressant just nu, är efterdyningen av ”-89” – då … kapitalismen ”vann” (visst var det så?) – så är det allmänna politiska medvetandet lite i limbo, då spelreglerna förlorade sin bäring.
Ingen har riktig hittat rätt i nuet – inte en helt lätt sak.

Jag skulle aldrig ha kommit på att skriva detta – om det inte var för i en diskussion…
Jag tackar mina FB-vänner.

Jag kan se att enstaka små beslut i mitt liv, förändrade min livsinriktningen totalt ibland.
Efteråt så kan jag se vilka – de nästan lyser som små irrbloss i mina minnen av mitt liv.
Men just då – när jag tog ett enstaka beslut, så var det som vilket som helst man gör rätt ofta; först långt senare kunde jag se skillnaden mellan de oviktiga-och-de-viktiga.
Idag undrar jag över om de beslut som jag tog, som förändrade mitt liv på ett för mig uppenbart sätt, egentligen bara var lite ”show-off”:
Att jag ändå skulle hamna med mig själv i samma tankesfär, oavsett hur jag ämn gjort i livet.
Känns faktisk rätt tryggt.
Tack för att ni fick mig att tänka till!

Skrev svar till en vän:

Ja, det var en magisk tid!

Att din lägenhet är museum idag – är ju faktiskt rätt ordentligt roligt!
Minns när du flyttade in – visst bodde du tvärs över gatan innan…?
Vet inte riktigt hur jag ”hittade dig/fick för mig att föreslå dig som hyresgäst, när LTH-studenten som bodde där var klar med sina studier, och flyttad ut.
Andra lägenheten på bottenvåningen, beboddes också av en som pluggade på LTH. Och jag föreslog andra vänner som hyresgäster – Kulturen, som var hyresvärd ”köpte” mina förlag.
Fortsättning följer…
Min första lägenhet i Lund var på Adelgatan 1B.
Huset tillhör Kulturen. Sist jag var där, så var bottenvåningen en del av muséet numera, i form av arbetarmuseum/bostad.*
 
På den tiden var det mycket rivning i Lund – bara små delar av Nöden återstod. ”Genombrottet” hade var ju varit på G…
Sven Sjöström, trummis hos Peps, bodde på hörnet på Korsgatan – ett av de få husen som fanns kvar. Sven var en av mina allra käraste vänner på den tiden. Därför var jag en del i Nöden.
Minns att jag var inne och tittade på ”fallfärdiga” Stora Tvärgatan 2 eller 3? – det var rätt fascinerande att gå i de kvarteren/husen då. Även om jag på den tiden inte visste det jag vet idag; jag var kanske ca 16 år då, och inte från Lund.
 
*Jag undrar om de tog tillvara den fina Kallinge gasspisen, som jag fixade till mitt kök?
Jo, jag bjöd in ”cheferna” på Kulturen till samtal/visning.

I början på 80-talet, så köpte jag till slut ett boende i Lund – en liten 2:a på Södra Esplanaden.

I centrum såklart, för jag ville ju ha hela-min-tillvaro runt knuten som jag ”alltid” haft – att bo utanför Lunds inre ringgata runt stadskärnan, fanns inte i min värld då. (Mitt stadsliv asså…)
På 70-talet fanns gott om väldigt billiga hyresdito – billigt för att det var en gammaldags boendestandard. Många hade t ex gemensamt dass i trappen – och min första lägenhet på Adelgatan hade faktiskt ett av Lunds sista utedass.

Men när de statliga superbilliga ”lånen” för att renovera äldre fastigheter kom på mitten 70-talet, så förändrades hela… boendemarknaden.
De billiga lägenheterna som unga tidigare kunde hitta som första boende försvann – de som var billiga pga av låg standard.
Klart att den totala renoveringen av äldre fastigheter, var otroligt viktigt! Även om en hel del skodde sig, kan man väl säga… 
Och några decennier senare, såg jag hur allt förfallit i DDR – där man låtit allt ”rasa” (annan story).
Åter till mitt lägenhetsköp.
Då jag hade börjat jobba, så kunde jag som sagt köpa mig en lägenhet. Södra Esplanaden – HSB 1:an i Lund, 3 längor byggda -35, -36, -37.
Jag var så glad för den otroligt vänliga atmosfären i huset.
De gamla grannarna i 2:an intill, var så glada för att unga flyttade in – inga klagomål på ”stök” – tvärtom. De tyckte att det var härligt.
När jag bott där några år, så hade man 50-årsklalas.
Det var uppdukat på gräsmattan utanför.
Och en äldre man talade om hur det var…
Ungefär så här berättade han:
Han var uppväxt i Nöden, tvärs över gatan. När han var barn, var marken en fruktodling av någon sorts. Han och hans kompisar brukade palla frukt där.
När HSB började bygga dessa första hus i Lund, så var de motarbetade och fick fajtas för sin rätt.
Husen betydde otroligt mycket för många – att flytta till ljus och dåtidens modernitet – de blev lite en symbol för det möjliga.
I sista huset – Esplanden 20, så byggdes det också 3:or. Men ingen hade råd med dem – så de splittades till 1:or.
När jag köpte lägenheten, så fick jag den ursprungliga ”köpeboken” – 800-någonting var köpesumman från början. Har inte kvar den förstås – när lägenheten sålde, så var det fortfarande köpebeviset..
Tro katten att det är fantastiska hus, med det som sitter i väggarna.
Träd in, och var glad!

När jag kom hem från dagens shopping, så var det någon som smet iväg från gårdsplanen in längs garaget, in i grönskan.
Lite en rödaktig någon.
Antagligen var det den stora röda kattpågen som är så kaxig numera, så att han har lite ”betvingat” mina tjejer att tycka att han är OK. (Jo, till och med lite mig..)
I vilket fall som helst, så satt Lotti där och hälsade rätt glatt när jag klev ur bilen.
Jag undrar om hon har blivit kompis med kattpågen eller räven?

Strax utanför trädgårdsdörren har jag en liten extra vattenskål för törstiga djur – har flera lite större kombinerade fågelbad/kattvatten/rådjursvatten och vem som nu mer dricker där… lite insekter t ex – på det gamla brunnslocket en bit utanför köksfönstret. (Min djur-TV i dubbel bemärkelse – även katterna gillar att titta…)
Den extra vattenskålen kan ju tyckas överflödig då kanske?
Den extra vattenskålen började med att jag ställde ut lite kattmat och vatten till den rara främmande kattpågen med trasigt öra – han som ”mina” katter tycks tycka vara helt OK. Konstigt det, de brukar alltid försvara ”hemmet” – men han verkar vara en riktig gullis även för mina katter.
Bättre han äter ute tänkte jag, och slipper jobbet med att smyga in och bara-för-säkerhet-skull kanske märka lite på vägen…
Så såg jag att skatorna förstås åt maten, så matskålen åkte in till strax innanför trädgårdsdörren. Men vattenskålen blev kvar. Och jag fortsatte att fylla på den såklart – vatten är aldrig fel.
I förmiddags satt Lotti utanför köksfönstret och signalerade att hon ville in, så jag gick för att kalla på henne i trädgårdsdörren som faktiskt redan stod öppen. Jo, hon är lat på gamla da’r och gitter inte gå att kolla först…
Och vem såg jag då utanför trädgårdsdörren om inte den lille räven igen (lite större nu- det var/är en ungräv)! Som nog var den som hade tömt den nu tomma vattenskålen.
Inte sprang jag efter mobilen denna gången heller, utan oroliga jag öppnade dörren för att kalla på Lotti. Som kom. Och – såklart smet räven iväg då, och Lotti jagade lite symboliskt efter den ett par meter. Det skulle ha filmats.. otroligt att se faktiskt! Katt jagar räv…!
Så jag behöver nog inte oroa mig för katterna för rävens skull – att den skulle ”ta” dem.
Jag kommer förstås att fortsätta fylla på även den ”lilla” vattenskålen då-och-då – har man börjat, så kan man inte sluta att ge vatten. Även om det finns en vattenfylld märgelhåla bara 50 meter bort.
Det som jag tänker på nu, är om jag ska vara så fascinerad att jag ska se om lilla räven är så djärv, att den faktiskt kommer in för att äta. Kollade hur stor öppningen är när trädgårdsdörren är öppen – och jo, tillräckligt för rävpågen. Så kanske har jag snart en räv på besök? Ihop med de ”övergivna” kattpågarna.
Men skatorna – de kommer nog aldrig att försöka flytta in – de är smartare än så.

Jag har rest klart. Redan sedan 1989*, då jag kom hem från Elfenbenskusten.
Folk tror att jag skojar eller försöka vara samhällschic – men faktiskt inte alls. Inte ens sju vilda hästar, skulle kunna få mig iväg från min tillvaro nu. Som innehåller allt det jag rest iväg för att förstå.
Lyx – säkert. Men det betar hästar utanför nu, riktiga levandes diton (inte mina förstås).

*1989 – sen åkte jag i och för sig som en skottspole genom DDR ett par år – men kan inte kalla det för att ”resa”, i nutida bemärkelse… 

 

Lotti kom in igår och gav mig en fågel. Utan att hojta alls – såg den bara plötsligt på köksgolvet.
Mycket sällan som hon tar fåglar – så det måste var något allvarligt hon vill säga?
Tror hon lite ”skojade” med mig nyss… försökte dölja sin manöver från igår.
För i morse ville hon plötsligt att jag skulle se något – hon klängde på väldigt o-Lottit ungkattsmanér, ”jagande” uppför flädern utanför trädgårdsdörren. Sen efter show och bra ”drama”, vände hon lugnt om och kom ner – var rätt nöjd men sin berättelse.
Och jovisst – jag fattar. Under takfodret har pilfinkarna sina bon, och de är i övningsfas för att flyga nu. Och såklart ”hittade” Lotti en lite nerramlad som övade igår.

Och ville idka byteshandel.

 

De flesta tycker nog att jag är dum, lägger händelser i katters mun…
Men när Lotti körde sin klätter-show i flädern – och helt plötsligt lugnt sen släppte – skulle nog övertyga även icke-troende…
Varför hon sen tyckte att hon behövde idka byteshandel – annan sak.

Apropå att ”vi” nu ”pratat” med en delfin..

Jag bor med mina katter. Med insekterna (som jag släppet ut, när de surrar på fönstret), med växterna (när det är torrt, och jag funderar på om jag kan göra något…) osv. Har jag alltid gjort… även om jag gjorde ”en tur i sta’n då jag var ung”… ungefär.  

Så idag har jag då svårt att förstå ens detta; om man låter alla djur ”prata” på det sätt som är deras – då är allt OK och otroligt fint.
Lilla Snuffi t ex, springer in och kattsnackar på längden och på tvären. Egentligen så säger hon nog mest Hej – här är jag igen.  Osv…
Snuffis mamma Lotti blir ibland putt, då Snuffi får lite extra uppmärksamhet ibland numera (Snuffi saknar ”faktor” Tufse – gullepågen som gick bort häromåret – lite hennes idol..).
Och då får jag se till att balansera det.
Jag – som är mitt kattsamhälles utdelare av mat; administratör, osv.. 😉

Man prata med alla omkring en, om man vill. Att tro att det behövs ”språk” för det – jisses!

Engelskan är underbar, för att det är så lätt att böja ord grammatisk korrekt och få ett nytt adekvat ord som är användbart….
Funderade faktiskt på just det för någon timme sedan, hur man använder språket på detta kreativa sätt.
Alla språk har ju den potentialen – skam vore det annars – språket är ju vårt väldigt levande kommunikationssätt.
 
Nya ord som är inne idag i svenskan, beskriver nya företeelser – inte nya ”böjningar” av befintliga ord, som då beskriver en nytt sett att se på det ”befintliga”…
Svenskas styrka är nog lite just så – nytt/nya ord..?
Men vad vore Sverige idag utan en statsminister från nyss, som verkligen förstod hur man använder språket till att uttrycka sig? Nydanar är inte alls ordet – utveckling, förståelse, tanke. Är orden?
”Svenskans” styrka är då kanske egentligen hur man kan uttrycka sig i.. ”verbomskrivning”? Nedan är bara så underbart!
 
Gunnar Hellström citerade nyss Tage Erlander:
Just denna dag, den 25 juni 1962, skrev Tage Erlander i sin dagbok:
”Hur kunde jag ens drömma om att kunna slöa på Harpsund en dag som denna då det blivit så vansinnigt mycket att jäkta med?”

Jag har mig till sist tycks mig förstå minnets mysterie.

Varför minns man, varför glömmer man?
När man var barn, så mindes man ”allt”. Åtminstonde när jag var barn.
Sen blev jag fascinerad av att min systerdotters minne inte var som jag mindes att mitt eget var, när jag var barn…
Jag tyckte att jag mindes allt som hände då, och det tyckte hon säkert också. Men jag såg att hon inte mindes allt som hänt alls. Allt som gamla moster mindes, i vårt gemensamma liv.
Först tänkte jag att det var ”nutiden” – att infofloden spökade och fick henne att inte ha så bra minne som alla hade förr = på den tiden då man inte behövde minnas-så många-boller-i-luften. 😉
Men nu har jag förstått. Man minns det som är viktigt för en själv i nuet. Baserat på ett medvetande; en kunskap som man fått med sig med i ”modersmjölken” om ens nu.
Enkelt. Och självklart, visst är det! Oavsett om det är personliga minnen, eller om det är hur vi alla ser på just-nu-tillvaron…
Jag satt och läste lite dagstidning på datorn i köket, och så hörde jag att en skata varnade otroligt högljutt utanför den öppna trädgårdsdörren och så nära, att det nästan lät som om den var på väg att komma in i huset.
Jag hade nyligen ställt ut lite kattmat på trädgårdstrappen –  hellre mata de främmande kattpojkarna utanför huset, än att de kommer in för att äta och märker lite på vägen…
Lotti och Snuffi hade varit lite oroliga, och jag tänkte att nu är den stora orangea pågen här för att äta lite – såg honom för några timmar sedan då jag åkte och handlade. 
Så jag gick för att kolla läget…
 
Det var en räv där som åt! Och den hade lyckats få ner matskålen en bit ut på gräsmattan. Tittade upp på mig. Stint. Rätt lugnt. Men så jag sjasade rent instinktivt. Hur dumt var inte det?!? När jag kunde fått ett fantastiskt foto istället…
Rätt ordentligt söt var den och rätt liten – inte fullvuxen räv, tror jag. Skatorna och katterna fortsatte på var sitt håll att vara vaksamma ett tag. Skatorna tjattrade extra högt ett bra tag till och Lotti valde en helt annan väg in än vanligt..
Men nu har lugnet återställt sig.
Och den ”enda” bilden på den lilla räven finns på min näthinna. Inte fy skam det förstås. Egentligen 🙂
 
PS. Om jag inte ställer ut kattmat nu i sommar – kommer jag då kanske att ha en räv som slinker in i köket ibland, för att äta lite? 
Fascinerade tanke, som jag ska hålla i sinnet nästa gång jag funderar på motorvägen, som hörs här för det mesta. Eller som en lördagskväll rätt nyligen, då en inflygning till Kastrup tog en lägre vända än vanligt – så att jag inte bara plötsligt hörde ett av flygplanen (som normalt sett är så högt uppe att de inte hörs i sina inflygningscirklande) – utan trodde att det var på väg att krascha utanför – kanske tom på motorvägen en bit bort? 🙂
Det mest fantastiska…
 
På utedelen av min värmepump utanför köksfönstret, där mina kattor brukar sitta när de vill meddela att det vill komma in – satt nyss en helt annan katt.
 
Inte den rätt rare pågen med skadat öra, som min katter bara väser helt lätt åt. Och som för övrigt sprang in i söndags kväll och inte bara åt (vilket är helt OK), utan även märkte lite samtidigt (Inte OK).
Jag blev rätt uppgiven, för nu när det börjar bli varmt ute så vill jag faktiskt kunna ha trädgårdsdörren öppen dygnet runt då jag är hemma. Men han hade inte tagit i alls, utan lukten var borta nästa morgon… dessutom var han rätt söt när jag kom ner från ovanvåningen på söndagskvällen och såg honom. Och han flydde inte direkt, som en vildkatt skulle gjort – utan satt kvar inomhus på trädgårdsdörrsmattan tills jag sjasade ordentligt.
 
Nej katten på utedelen idag, var den andra hankatten som kommer hit ibland – och som mina katter inte gillar alls. De brukar väsas och morras som om världen höll på att gå under då han visar sig, och Lotti har varit i riktigt hårbollsslagsmål med honom tidigare. En kaxig typ! 
Som nu plötsligt satt där ute och såg helt annorlunda ut än tidigare/såg helt from och rar ut… som om han hörde till.
Har han kollat hur mina katter gör när de hoppar upp där?
Jag börjar misstänka att nu när Tufse är borta sedan i höstas, och det finns bara kattflickor i huset – så har plötsligt alla roller förändrats (kanske även min…)?
Men kattor – inte ska de bete sig som människor? Kattflickor löper och resten av tiden är de ”neutrala” – ”bara” katter? Kattpojkar likaså.
Men kattpojkarna utan hem, tycker sig se en öppning.
Rätt makalöst. Fast egentligen inte.*
 
*OBS – jag skriver bara om mina katter.
Det intressantaste är väl egentligen, att det finns allra minst lika många människor som förr – som vill leva på att lura andra?
Måste vara gammalt som gatan – stöld i alla dess former?
Det intressanta då är hur de människor är funtade – som har överlevt all samhällsutveckling men fortfarande bara vill sno från andra som jobbar.
DET – är intressant om något! När det gäller hur samhället är funtat..
Att uppkoppling är lite ett måste idag, och att det egentliga livet hägrar i en ”dröm”… med en själv, ens tankar, ens själv ”utan” tanke; bara med ro att fundera på det enklaste enkla.
Som huruvida fåglarna har vatten, när jag inte fyllt på vattenbadet. Om de då dricker ur märgelhålan då istället? Och andra för mig lika viktiga frågor… livet handlar om att överleva.
Den tanken ger mig ro.
När jag nyligen skulle göra layout på en tidning som jag inte sett innan, så var det enklare/gav mer övergripligt intryck att kunna bläddra i ett tidigare tryckt ex – helt annat än att ”bläddra” i t ex en pdf. Alla sidorna var där ”samtidigt” – lite förenklat uttryckt.
Samma måste då gälla läsning all läsning. Strukturen påverkar hur vi tar till oss saker.

Jag är 62 år nu.

Ska inte varken ”skönhetsoperera” mig eller ta hormoner för bli ung igen.
För varför ska jag slänga bort allt jag kämpat för i livet? Att bli gammal-och-kanske-lite klokare, för något som inte intresserar mig längre –  bara för att jag skulle tro att det gör att andra gillar mig mer då?
Är kanske det grejen – att bli gillad?
Ja, då får jag bli gillad för så som jag är; inte för att jag är snygg och attraktiv. Utan för hur jag är, vad jag lärt mig som människa genom det liv jag levt.