Jag läst en otroligt bra krönika av Susanne Brøgger för en del år sedan.
Om att det sedan -68 inte har funnits tonårsrevolter längre.
Och vikten av dessa…
Så det finns kanske ett uppdämt behov idag, som är lite en krutdurk av samlad… omedveten ilska från flera decennier?
När vetenskapen under 50-60-talet gick i superfart, och då plötsligt matförsörjning, sjukdomar etc blev något nutidsmänniskan kunde hantera, så förändrades såklart också samhället. Plus i en förlängning, produktionen av ”prylar”… T ex.
Den ro’n av att allt gick bra, alla har mat nu – räcker bara så länge som den gör; för att forma nya ifrågasättande.
På tiden.
PS. Inte i sig, men som ”funktion” – 1789, -68. Osv..
“You can fool all the people some of the time and some of the people all the time, but you cannot fool all the people all the time.”