Det med förenklingar i resonemang är intressant; det kan vara väldigt olika saker.

Precis som med de flesta saker, så kan det som låter likadant ha rätt olika betydelse. Förenklingar kan vara att man bortser från avgörande… fakta. Förenklingar kan också betyda att man är mer schematisk i sin… tolkning av något.

Språket spelar oss ständigt spratt – inte språket egentligen, men kanske det att vi inte hittat på nya ord för att definiera dessa skillnader.

Utan förlitar oss fortfarande på en eleganta ordklyverier som tillhyggen. Men om ”vi vill att alla ska förstå vad alla säger” – så är det väl hög tid att utveckla språket bortom historiens uttryckssätt i form av spetsfundigheter. Det handlar då alltså nog mycket om ett tänkande, lite bortom ”klubb-tänkandet”…?

Nya ord skriv det ständigt om. Och gamla jag har inte en susning om vad de betyder. De tycks mig lika klubb-betonade/intrikata som alltid, fast med den stora skillnaden att de är historielösa. 

Och då är vi tillbaks till resonemangen; de är sig nog lika. Orden räcker aldrig till.

Om man tänker sig att alla har samma har samma förutsättningar, och att alla därmed har samma ”möjlighet”.
Så tänker man sig att alla kunde få guld i OS. Men det vet väl alla, det inte är så?
Grekiska OS, är fortfarande en påminnelse om att alla inte är likadana…

Skola, dagis osv.

Frånvarande föräldrar var såklart vanligt förr också.

Men samhället som trädde in var familjärt/nära/samma – skola/samhälle idag är något annat och går inte att jämföra som ”funktion” som i det ”lilla” samhälle från nyss.

Försöker man sig på det – då jämför man inte ens äpplen med päron – utan försöker nog mest släta över/säga att nutiden är som mest nysset.

Dumt. För då blir ju diskussionerna och resonemangsbaserade diton, grundade på helt fel premisser.

Kanske ett försök till ”idyll”, likt vi känner igen från en rätt nyligen upplevt samhällsförsök i ett land nära oss…

Jag flyttade till Lund 1972. Var 15 år då och började gymnasiet. Jag hyrde en lägenhet på Adelgatan 1B – huset är nu en del av Kulturen – arbetarmuseum. Det var ett av de sista husen i Lund med utedass.

Minns också mina vandringar i Nöden – de hus som fortfarande fanns kvar men stod tomma/övergivna. Att genombrottet inte blev av, gjorde ju att allt gick i stå ett tag.

När jag nu häromdagen såg NCI NY, där det fanns ett övergivet hus – så undrade jag över såväl markvärdet på detta som på Nöden då.

Markvärde i Sverige var inte mycket att hurra för alldeles nyss. Nu är det. Hänger ihop med urbaniseringen?

När jag var 4 år så åkte vi på campingsemester – pappa, jag och min äldsta syster.
Först till Danmark såklart. Minns fascinationen av att laga mat på campingkök – det finns faktisk kvar i garaget – och jag var stolt när jag sedan blev anförtrodd att diska, gjorde jag i en röd hink och imponerade på granncamparna.

Efter några dagar fick jag ont i magen, och låg ”sjuk” i tältet.
Så blev jag körd till sjukhus – vi hade hunnit till norra Tyskland – så det var i Cuxhaven. Blindtarmsinflammation.

Jag blev inlagd och skulle opereras nästa dag. Men så blev jag så törstig på kvällen och ingen gav mig vatten. Inte kunde jag prata med någon, alla talade ju bara tyska. Så jag begav mig tvärs över korridoren till badrummet jag blivit badad i då jag togs in. Det var lite svårt att nå kranen tväras över det inmurade badkaret – lilla jag låg tvärsöver och nådde precis – satte på kranen och skulle dricka – då fångade en sköterska in mig och stoppade mig tillbaks i säng.*
Ja det var ju tur, inte ska man dricka precis före operation.

Så blev jag opererad nästa dag.  Jag minns att när jag åkte på båren till operationsrummet, så tänkte jag på vad min storasyster hade berättat om att bli sövd för operation (hon var blindtarmsopererad).
Men jag blev lite besviken, somnade direkt bara… 😉
Sen låg jag en vecka på sjukhus. Mamma kom ner och tog in på ett hotell, och hälsade på varje dag.

Mina föräldrar försökte säga att nya rön sade att man skulle upp och gå direkt, men inte i Tyskland på den tiden.
I sängen bredvid låg en annan en svensk tjej – fräkning, rödhårig och busig – kanske 7-8 år. När sköterskorna gått ut, så hoppade hon upp och ner i sängen som om det var en studsmatta…

När vi åkte hem så hade pappa tagit bort framsätet så att jag skulle kunna ligga. Och jag låtsade sova när vi kom hem, så att han bar in mig. Han visste säkert att jag låtsades…

Summan av kardemumman – det var en mycket spännande upplevelse!
Jag grät inte – var bara supernyfiken. 🙂

*Såklart försökte jag igen, men sköterskorna hade skruvat år kranarna så hårt, så jag kunde inte få upp dem. Enkelt och smart. 🙂

Minns SVT:s TV-teater – det var fantastisk!
Minns speciellt en pjäs med Krook och Järegård, då de gick runt ett middagsbord…
Vad som egentligen sades förstod jag nog inte – var för ung? – men jag förstod motsättningens… dramaturgi.

Några år senare hade jag flyttat till Lund och var en gjuten besökare på Filmstudion. Såg all film som var ”inne” och minns t ex Bunuels Borgarklassens diskreta charm.
Nu i efterhand, så kan jag förstå att TV-teaterns föreställning, var långt mer raffinerad än det mesta i filmväg då.
Jag har inga tankar om usch-och-fy, inga tankar om ”hur kunde det ha varit om…”
Men att det var så, är något fint. Rest my cace
https://sv.wikipedia.org/wiki/TV-teater_i_Sverige

Jag har egna tankar om vad som är bra, när det gäller det kulturella arvet och dess betydelse för samhället.

Men egentligen ingen ”definitiv” tanke om det jag tror är rätt-eller-fel.

Dvs jag kan ha helt fel, i min föreställning om kulturarvets egentliga funktion. Det att den är avgörande för att samhällsutvecklingen går vidare på ett sätt som jag hurrar för.

Jag måste erkänna att min tilltro till förståelsen av historien är grundmurad, och jag sörjer över att fokus inte breddats utan ersatts av ointresse.

Men kanske var det alltid så?

Och jag är bara lite off, á la de flesta från dået?

Det är alltid bra att kunna kopiera det man skrivit, när någon fått en att vilja skriva genom en direkt fråga/ämne? 🙂

PS. Jag har egna tankar om vad som är bra, när det gäller det kulturella arvet och dess betydelse för samhället.

Men egentligen ingen ”definitiv” tanke om det jag tror är rätt-eller-fel.

Dvs jag kan ha helt fel, i min föreställning om kulturarvets egentliga funktion. Det att den är avgörande för att samhällsutvecklingen går vidare på ett sätt som jag hurrar för.

Jag måste erkänna att min tilltro till förståelsen av historien är grundmurad, och jag sörjer över att fokus inte breddats utan ersatts.

Men kanske var det alltid så?

Och jag är bara lite off, á la de flesta från dået?

Decentralisering – de är väl trixet för all etablerad samhällsbyggnad?
England och Katalonien, även Sveriges väg innan man lite ”räddhågset” gick med i EU.

Jag är inte för eller emot EU – det är en oundviklighet.

Jag tror att om EU skapat idag, så hade det varit en braksucce!
Just nu finns det gemensamma ”intressen”, precis som när Sverige röstade ”Ja till EU” med en hårsmån – en ekonomisk dipp just då, skrämde människor till vad som viftades som sammanhållning.
Jag tror att idag hade man haft en tydligare plattform.

EU skapades på en historisk plattform av Tyskland, Frankrike, England. Vilket idag är ointressant i Europa (speciellt för de nämnda, kanske tack vare EU….?).
Men jag tror inte att EU är det som har nollat det som viktigt, dock kanske varit ett medel?

Tack några FB-vänner som fick mig att fundera.

Jag hade all energi och all ”tankekraft”. Så förstår jag att jag tillhörde en annan tid; det jag tänkte var inte mer om nuet.
Nu är ändå min tid snart slut, och jag är mest intresserad av att ta det lugnt och fundera på det jag ser om tiden idag.
Blir nog bra. Kanske.
I alla fall kan jag ta det lugnt nu, inte helt fel.

Min första katt – jag var 5 år och katten hette Gonjo. Han föddes ”hemma hos” en österrikisk student/sommararbetare, i en av de gamla statarlängorna i Barsebäck som sommararbetare fick bo i.*

Jag minns fortfarande när han (studenten) kom hem till oss, och öppnade sin necessär. Och kattungehuvudena dök upp!

Så fick jag min första katt.

Gonjo fann sig att bli nerbäddad i min docksäng och han fann sig att ligga på min arm när jag skulle somna. Min mamma berättade att när jag somnat så gick han förstås iväg ut till sitt kattliv, men han väntade tills jag somnat… Gonjo fick kattpest då han var ett år, och avlivades…**

Min nästa katt hette Murran – för såklart fick en ny katt flytta in hos oss (en rejäl kattpåg från ett stall nära oss)… Det finns bilder då jag lyckligt kör runt honom i min lilla skottkärra – Murran lät sig köras runt av ett barn i skottkärra… Katter var kloka på den tiden… 😉

Gonjo var ändå den katt som fick mig att förstå hur det är med människor och djur. Eller hur det kan vara. Eller hur det var alldeles nyss?

Acklamation – till skillnad från sluten omröstning.
Vem vinner på acklamation?
De som hejar på gruppbeteende – jag vill vara med; vågar inte avvika.
Det var nog inte det som avsågs med acklamation….
51/49 var nog inte det heller.