Min första katt – jag var 5 år och katten hette Gonjo. Han föddes ”hemma hos” en österrikisk student/sommararbetare, i en av de gamla statarlängorna i Barsebäck som sommararbetare fick bo i.*

Jag minns fortfarande när han (studenten) kom hem till oss, och öppnade sin necessär. Och kattungehuvudena dök upp!

Så fick jag min första katt.

Gonjo fann sig att bli nerbäddad i min docksäng och han fann sig att ligga på min arm när jag skulle somna. Min mamma berättade att när jag somnat så gick han förstås iväg ut till sitt kattliv, men han väntade tills jag somnat… Gonjo fick kattpest då han var ett år, och avlivades…**

Min nästa katt hette Murran – för såklart fick en ny katt flytta in hos oss (en rejäl kattpåg från ett stall nära oss)… Det finns bilder då jag lyckligt kör runt honom i min lilla skottkärra – Murran lät sig köras runt av ett barn i skottkärra… Katter var kloka på den tiden… 😉

Gonjo var ändå den katt som fick mig att förstå hur det är med människor och djur. Eller hur det kan vara. Eller hur det var alldeles nyss?