Desperationen handlar nog egentligen om att vi inte har koll på vad vi ska göra med oss alla människor…

Next Google fick jag nyhetsmejl om – ja, ja…  Själv är jag rätt ointresserad av ”the next google” 😉 Big ideas of tomorrow, kommer kanske att se rätt annorlunda ut än dagens föreställning om detta?

Om allt fortsätter som vanligt – då är dagens ”heros”, snabbt morgondagens by-gones… 😉

Räven. Trodde jag var bara här på tillfälligt besök förra månaden… skånska slätten är ju inte riktigt ”rävigt”.
Men oj så fel – han var här nyss. Kanske har han bosatt sig i grannens ärvda kullfallna mini-granplantering, som är en liten förlängning av min egen ”naturtomt”?
I alla fall var han här nyss, och åt plommon. Han startade med de små gammeldags rödgula, och avslutade med mer gourmet-variant – gula Opal.
Allra först åt han ett nerfallet/självgallrat omoget äpple från matäppleträdet – något som rådjuren också verkar gilla; omogna nerfallna Transplant Blanch ratar alla… intressant.
Tufse kom och smet in efter övertalning, fast han var velig – ”ska jag ut och kolla kanske?” – jag bestämde att man inte ska utmana ödet mer än nödvändigt och stängde trädgårdsdörren trots mild protest. 🙂

Makalöst igår – min Tufse har börjat vakta… uppfarten? Hans nya favvoplats är i vägrenen precis där tillfartsvägen når gårdsplanen.

Igår låg han där och sov. Med magen i vädret på Tufse-manér! 🙂 Matte jag, har ännu inte lyckats ladda kameran med zoom, så ni får tänka er bilden…

Jag undrar vad som försiggår i hans huvud. Då han valt denna platsen? Det är ju en människoplats – inte en kattplats?

”Humour me” och ”skojar du…” – där de tre prickarna betyder lite winkey, winkey – är  talande skillnad mellan att språk är uttryckssätt för tankar i sina respektive samhällen.

Språk är underbart; att förstå språk är att förstå vad användaren menar. Då språket är till för att uttrycka det man behöver förmedla – så förändras de just ständigt.

Den som klagar över ”utarmning”, pratar då om något annat än det egentliga språket; de pratar om förändringar i tankeföreställningar.

Apropå det med ”naturen”… När jag körde och handlade för ett tag sedan, så kom det en liten flicka cyklande med djuröron på sin cykelhjälm. Vilket fick mina tankar att vandra…

Varför är det så poppis med djuröron bland barn? Så kom jag att tänka på alla de fall människor klätt sig i djurdetaljer för annat än värme. Och då förundrades jag ett tag över att människan egentligen bara kanske strävar efter att vara ett djur bland alla andra?

Sen slog mig det med  härmapan människa – människans förmåga att lära utöver härmande. Människans förmåga att lära utöver härmande, är likt historien om en kringresande man som blev bjuden på en måltid men tackade nej, då han aldrig åt något han inte ätit innan.

”Oj var det så med trä på nocken? Jag trodde att det var originalchickt något… jag vet inte vad, men det ser lite fattigt ut á la förr?! Och puts – visst känns det också genuint från förr?”
Dumheten slår dumheten.
Flytta människor till stan’ och flytta dem sen tillbaks till lannet’. Och  tro att de har koll?

Kanske det inte var meningen? Att de skulle ha koll…

Jag står för det jag tycker. Det ändras med åren dessutom.

Registrerera gärna.

Blir det en dag då man måste sätta hårt mot hårt – må så va’.

Är det någon som vill fega då, så är det ju inte någon man kan lite på.

Så vad är problemet med ”registrering”?

Jag tittade nyss på en liten insekt som kröp på köksfönstret. Först målmedvetet upp, upp längs karmen i mitten. Och så stötte den på ovankanten och ”uppet” tog slut.

Så hoppade den lite ner, tog hjälp av sina vingar ibland, kröp lite runt hit och dit i sidled på rutan. Upp och lite ner och verkade ha förlorat intresset av bara ”upp”, som den så målmedvetet startade ut med.

Efter ett tag så började den krypa och lite ibland flyga på högerrutan istället. Och så förstod till slut dumma jag – det var inte upp den egentligen ville – utan bara ut i det fria…

Det var uppåt-klättrandet som förvirrade mig. 🙂

Konstigt att det finns människor som jag, som inte vill ha rakklippt fyrkantig häck och gräsmatta på hela tomten. Och inte heller putsad fasad med trä på nocken, för att påminna om då man inte hade inredd vind…

”Oj var det så med trä på nocken? Jag trodde att det var originalchickt något… jag vet inte vad, men det ser lite fattigt ut á la förr?! Och puts – visst känns det också genuint från förr?”

När min familj flyttade till huset jag bor i idag, så var vinden vind. I och för sig med tegel på gavlarna – huset hade byggts om 1879 till dåtids lyxstandard – dvs man hade höjt takstolen vilket ger idag 2,40 i takhöjd utan synliga bjälkar – och gjort gaveln till tegel.

Men vinden var fortfarande vind – det hängde lite snören överallt från takstolen från forna tiders torkning av ”you name it” – antagligen tobak.

Puts på gammal vackert tegel? Trä på nocken på gamla som såväl nya hus? Jag tar mig för pannan.

Det kan tyckas som oviktigt, men jag tror det är viktigt…

Jag älska bruna bönor med fläsk – har alltid gjort.

Men min mamma gjorde det inte, så när hon ibland var borta så passade min pappa och jag på att frossa.

En dag då hon var borta och jag kom hem från skolan, så hittade en kastrull med bruna bönor på spisen. Glad i hågen så fixade jag fläsket och åt… och undrade lite över att något störde smaken.

När min pappa kom hem, så frågade jag honom om bönorna. Och då berättade han att han gjort som hans pappa brukade göra – bara använt kastrullen igen. Kastrullen som haft norrlandspölsa innan…

Och så berättade han att min farfar Inte varje gång brukade diska det som skulle användas igen – kaffekopp, vattenglas etc.

Rätt begåvat tycker jag, även om just pölsakastrull kanske inte borde ingå i ”disksparandet”. 🙂

Att diska eller tvätta även men dagens ”miljövänliga”  metoder, är ändå väldigt omiljövänligt när det för det mesta sker i onödan.

Fast att just diska ur pölsekatrullen, hade inte varit helt fel…

PS. Vilket får mig att tänka på:

Hur ofta diskar du din kaffemugg eller ditt vattenglas på jobbet?

Hur ofta diskar du din kaffemugg eller ditt vattenglas hemma?

Hemma alltid, eller hur 😉

Apropå det med ”naturen”…

Igår när jag körde och handlade, så kom det en liten flicka cyklande med djuröron på sin cykelhjälm.

Vilket fick mina tankar att vandra…

Varför är det så poppis med djuröron bland barn? Så kom jag att tänka på alla de fall människor klätt sig i djurdetaljer för annat än värme.

Och då förundrades jag ett tag över att människan egentligen bara kanske strävar efter att vara ett djur bland alla andra?

Sen slog mig härmapan människa – och människans förmåga att lära utöver härmande.

Människans förmåga att lära utöver härmande, är likt historien om en kringresande man som blev bjuden på en måltid men tackade nej, då han aldrig åt något han inte ätit innan.

Så enkelt livet skulle varit då. Mest slappa och njuta av tillvaron.
Mina katter fräser i och för sig mot varandra då-och-då – lite att ”man får väl hålla ställningarna?” Eller är de i krig……?

Nu är det andra sommaren med min egen variant av myrbekämpning.

Den kräver lite mer än Anticimex dito – å andra sidan tror jag att den är beständigare. (Anticimex dito höll 2-3 år, generöst sagt).

I år kom myrorna in och lade ägg, när det var en köldknäpp i våras.  Minst en månad före normalt…

Jag hade flyttat in i sovrummet men också redan flyttat ut – man är väl intuitiv 😉

Förrförra årets myrsprutning verkade ha funnits kvar; de gav upp innan ens den vanliga inflyttningen.

Det ”märkligaste” är att även myrorna i gårdsplanen verkar ha sansat sig. Så även om jag har ett väldigt ”otuktat” hus och tillika trädgård, så verkar det som om jag kan prata med myror?

Katterna har velat komma in i sovrummet sedan ett tag. Nu står ett fönster öppet för vädring, sista myrorna ligger i myrdammsugaren – och jag undrar nyfiket på hur det ska gå…
Lotti kollar läget. Min evigt förbundna. 😉

Får jag säga något dumt?

Att jag tror att en hel del av dagens homosexualitet handlar om en socialt tidsbunden narcissism?

Om man går tillbaks till Rom och Grekland, så handlade det väl mest just om att vara överens i tänkande – inte om ”rå sex” dvs kåthet, fortplantning osv.

Utan lite mer ”vi grabbar”? 😉

Enklare liv ibland? Kanske just bara som avkoppling gentemot den egentliga vardagen? Eller som övning, likt mina pojkkattor övande i sina kattpojktonår?

Inte därmed sagt att det gäller alls alla, men det är nog ett ”samhällsfenomen” värt att fundera på?

Hörde igår i en amerikansk TV-serie uttrycket ”attention for details” i en forskarmening, och tyckte att det var oslagbart vackert såväl som talande, och tänkte wow – de har riktigt  språklig pejl!
Sen kom jag på det svenska ”sinne för detaljer”.

… men att åldras.
Jag trodde på ett sätt att jag skulle vara forever young hela livet.
Det är jag nog också, men inte på alla sätt. Surprise, surprise för mig. 🙂
Att jag tyckte att jag blev klokare med det att tiden gick, betydde inte att jag rent fysiskt inte gick vidare mot det att fysiskt åldras också. Something for something. Och överraskande på sitt sätt; ingen har ”berättat” detta för mig – att det faktiskt är så enkelt. 😉

Tillbaks till det jag ville säga – ingen aning vad… mer än att räven som försökte ta vildkatten har jag inte sett igen, pilfinken som matar sina ungar i boet på brädan ovanför stuprännan som min pappa monterade för att de skulle ha bo, min undran över att de i år redan i fågelungetid rakar vägrenarna; verkar inte veta varför man gör saker vid viss tid. Etc, etc..
Jag sörjer vår tids brist på delaktighet i livet.

Jag tittar på fåglarna utanför.
Tufse vill ha uppmärksamhet av någon anledning.
En FB-vän skriver något obegripligt; hon finner sig nog själv snart.

Och jag – jag är nog mer och mer glad. Även om det kostar på; att vara glad är inget givet, bara något som man uppnår med fajt.

Mina katt- och fågelfunderingar, framstår för mig själv ofta i efterhand som människometaforer… Djur är vi allihopa kanske?

”Vildkatten får mat, men han får inte komma in. Funkar inte riktigt – vi är överens där.
Men han har ett bo i garaget. Som han för tillfället inte bor i så ofta – det är ju mars! :-)”