Jag har mig till sist tycks mig förstå minnets mysterie.

Varför minns man, varför glömmer man?
När man var barn, så mindes man ”allt”. Åtminstonde när jag var barn.
Sen blev jag fascinerad av att min systerdotters minne inte var som jag mindes att mitt eget var, när jag var barn…
Jag tyckte att jag mindes allt som hände då, och det tyckte hon säkert också. Men jag såg att hon inte mindes allt som hänt alls. Allt som gamla moster mindes, i vårt gemensamma liv.
Först tänkte jag att det var ”nutiden” – att infofloden spökade och fick henne att inte ha så bra minne som alla hade förr = på den tiden då man inte behövde minnas-så många-boller-i-luften. 😉
Men nu har jag förstått. Man minns det som är viktigt för en själv i nuet. Baserat på ett medvetande; en kunskap som man fått med sig med i ”modersmjölken” om ens nu.
Enkelt. Och självklart, visst är det! Oavsett om det är personliga minnen, eller om det är hur vi alla ser på just-nu-tillvaron…