Jag läser i Laurens van der Posts bok ”Jägarens hjärta” följande tänkvärda:

”Hans besvikelse var så äkta att vi alla brast i skratt. Dessutom blåste hans ord liv i en gammal kontrovers. Några av mina kamrater var ständigt förargade på alla afrikaner, men särskilt på bushmännen, för deras oförmåga att tacka för den hjälp och de gåvor som de fått.

Ben svarade med en viss ironi.

”Men inte kan du väl vänta dig något tack för det lilla vi har gjort? Inte vill du väl ha tack för att du har visat vanlig anständighet? Väntar du att en kvinna ska säga ”tack så mycket” varje gång du lyfter på hatten för henne? Hur mycket vi än själva tycker att vi gjort något för bushmännen här, så har vi i deras ögon bara visat vanligt hövlighet och ingenting mer än man kan förvänta sig av människor med hygglig uppfostran. Om situationen vore omvänd skulle de utan tvekan ha gjort detsamma för oss och för vilken annan människa som helst, men de skulle inte vänta sig någon tack. Långt därifrån. De skulle inte riskera att förolämpa dig med att tacka, för det kunde ju antyda att det inte hörde till vanligheten att du uppförde dig anständigt.”