Funderar vidare på det med vem man respekterar.

Minns en händelse från senare halvan av 90-talet, som fick mig att gå från att respektera någon, till att bli lite föraktfull istället. Föraktfull – hu! Men det kan hända den bäste… 🙂

Nåväl, vi pratade om huruvida en människa ska ”ses” för vad den gör eller vad den tänker.

Gissa vad jag tyckte…

Det låter ju i och för sig bra. Att människor kan få respekteras för den eviga inre kampen mot sina svarta sidor och att det därmed sätter nya agendor inom en – alltså är det man gör, ens vilja till gott (om man nu valt det…) är hur omgivningen ska se en.

Men det är väl också just det som är det ”lutherska” arvet (stackars Luther vänder sig nog?), och som har format mycket av den västerländska kulturen i århundraden – att skillnaden handling/tanke utvecklades till att hyckleri blev en social samhällsnorm med givna regler.

Vad man tänker är den man är. Det speglar alltid ens handlingar, på ett eller annat sätt.

Det låter kanske drastiskt. Må så va’.

Men det innebär ju faktiskt inte alls att människor kan ändra på sig – om de vill. Och inte att jag funderar över saker inom mig, som jag inte gillar.