Jag känner mig idag som etnisk skåning. Visst är det märkligt?

Mina föräldrar flyttade till Skåne i slutet på 40-talet. Pappa från Bohuslän, och mamma från Finland. Sen växte jag upp på bondvischan, i en pytteliten by.

De bästa sagor jag visste som barn, var när mamma berättade om sin barndom/släkthistorier från Finland. I många år kände jag mig som om jag inte hörde hemma någonstans.

Men efter att nog ha levt större delen av mitt liv –  bl a haft karriärer och slängt bort dem, bott utomlands, varit gift och skiljt mig, inte fått alla de barn jag trodde att jag skulle få – och haft en hel del annat personligt ”katastrofalt” för mig – så känner jag mig idag faktiskt som skåning! Fantastiskt!

PS. Jo, jag känner mig som halvt finlandssvensk också förstås, konstigt vore det väl annars?