De senaste veckorna är det en rödhake som ”pratar” lite. Den beter sig lika socialt som om den vore en pilfink; den har fladdrat utanför köksfönstret på kolibrimanér, och t o m försökt sätta sig på en fönsterspröjs. Trots att den måste veta mycket bättre än jag, att rödhakar inte är så värst fysiskt slängda i klorna…
Kanske den bara ville kolla om fågel-vinter-mataren levde? När den skulle fatta det ödesdigra beslutet, om den skulle stanna eller ge sig av? Få se – det har varit rödhake här, alla de senaste kalla vintrarna. De börjar kanske bli inte bara härdade utan även bortskämda, i sina valmöjligheter? (Naturlig utveckling, eller hur?)