Ibland så lyser hoppet för världen. I mitt tycke.

Igår kväll mejlade jag om den fula militärlådan utanför, till kabelbolaget som drar kabel.

Idag ringde det en sympatisk människa från bolaget. När de är klara med dragning av kablar, så kontaktar de mig.

Och hör vad jag vill ha runt lådan/dvs det svar jag fick var lite av oförbehållslöst samarbete/förståelse. Inget av den tidigare förhärskande överkörningen á la makt för dess egen skull. Som de enligt svensk lag kunde hävda.

Det var för mig en ny erfarenhet i institutionellt möte; oavsett från myndighet, bolag, förening. Som nu plötsligt var mänsklig. För mig var det ett av de mest glädjande tecknen, på mycket lång tid!

Så något har hänt; kanske barnen vars föräldrar är födda ur tiden -68 med allt vad det innebar – oundvikligen sprider ringarna…

Inte bara de enskilda få i sina egna cirklar, utan nu även på samhälleligt plan. Man får väl bara säga Hurra! 🙂