Det jag tänker på nu, som får mig att återanvända uttrycket  – tidens tand – är något som jag funderat på mycket länge.

Det tycks mig som om då jag varje gång ”återvänder” till mig själv från mina ”livsresor”, så tar det lika många år att hitta tillbaks till mitt nya nu – lika lång tid som tiden jag lade på resan. Så jag har då två, repektive sex besvärliga år framför mig.

Och det gör mig lika otålig som alltid! Varför är livet så långsamt? Å andra sidan så tycker jag ju att långsamhet i sig, är alldeles utomordentlig och helt nödvändig – men inte just i mitt eget liv kanske…… 🙂

 

PS. Tycks inte ha dragit på mig fler resor nu. Så jag kan tampas med de jag har, i allsköns ro. Räcker gott – pust, pust!