Det är märkligt ibland, hur enkla saker kan vara fast man inte ser det uppenbara.

Någon gång i slutet på -80-talet, så bekymrade sig min pappa oss en pion som växt i vår trädgård sedan urminnes tider, och som han tyckte såg ut att lida av pionsjuka eller något dylikt. Det var den sista växten kvar från en fin rabatt, som fått bli gräsmatta när trädgården förändrades, som trädgårdar gör.

Den vackra röda pionen ville liksom inte riktigt mer. Den krympte. Blommade knappt och då vi hittade lite nematoder i jorden, så föreslog jag glatt en vattning med gift. Sagt och gjort. Giftvattnat blev det. Men inte ville pionen sig ändå…

Min pappa dog -98, och trädgården blev bara sporadiskt omhändertagen under tio år. Sen flyttade jag hit -08. Och såg att den stackars pionen faktiskt hade kämpat på, under alla dessa år. Varje vår stack den upp, och varje sommar tröttande den igen, innan den lyckades blomma.

Något år efter flytten hit, var jag tvungen att låta hugga ner två urgamla päronträd, innan de tyckte att de skulle fortsätta att rasa ner av sig själva. Och se. I år blommade den röda pionen igen. Den bodde ju nära ena päronträdets fot, och när rötterna nu nog börjat multa, så slapp den envetna pionen ut till slut.