Jag träffade någon härom veckan, som ”drog” upp påståendet från dataåldern tidiga skede, om att 50-talisterna är en förlorad generation. Måhända var det pga av att jag frågade om vederbörandes ålder, då jag var nyfiken på att ha kläm på de gemensamma tidsmässiga referensramarna. Och ”svaret” kom snabbt – i form av ett ”mothugg” 🙂 Vilket jag är honom evigt tacksam för. (Född -64, om jag minns rätt) .

För jag hade nästan glömt bort detta – det med de förlorade 50-talisterna. Tror nog att den som lite euforiskt myntade detta en gång i tiden, missade den springande punkten – de ”anonyma” 50-talisterna är nog de som står mitt emellan det ”gamla” och det ”nya”. Dvs man koll både lite framåt och bakåt i dataålderns inträde; och därmed kanske nog en så viktig del i det hela kanske? Sen är det ju förstås en hel massa andra -talister som har det också. Men den egna upplevelsen av att ha levt både-och, inte är samma sak som att ”bara” veta? Kanske spagaten är vad som gör 50-talisterna så ”anonyma”/tystlåtna…? Är anonymiteten/det tystlåtna, eventuellt bara en ”konsekvens” av inlednings-euforin över  den ”nya tiden”?

Själv är jag mer intresserad av seklel-talister och millenium-talister. Men det är ju inte så inne i vår korta nutid, att vara det. Ännu så länge, i alla fall; intresset kommer kanske så småningom – när bara nuet känns lite för kort?

Jag skrev för ett tag sedan om mina vitlaserade golv -85. Jo, jag hade förstås vita väggar då också. Och vita väggar har jag än idag, men inte golv; det är både opraktiskt och passar inte så värst bra in på landet i en gammal skånelänga… Jag minns att det som jag valde mellan då, och som jag egentligen ville ha allra mest, var gamla mörkbruna oljade trägolv – typ i ett gammalt italienskt hus. Men det passade inte riktigt in i en 30-tals svensk funkis-lägenhet från 30-talet. Och inte heller i den skåne-länga, som jag bor i idag. (Köpte nästan en svindyr lägenhet på gamla väster i Malmö för en 7-8 år sedan, bara för att den hade sådana golv!)

Numera har livet i skåne-längan befriat mig från den typen av böjelser :-). Numera är jag fascinerad av naturen i sig. Även nässlorna är oerhört vackra. Minst lika vackra som de planterade blommorna. Mitt ute på skånska slättet, så bor jag i en grön oas; i en bit natur, som växer och frodas så att man knappt tror att det är sant! Och det är lycka!

PS. De flesta skulle nog vilja röja här, sätta puts på huset och trä på nocken för att det skulle se ”genuint gammalt ut”. Men jag räknar med att ”tiden” sätter sig, och att det alltid kommer att finnas förnuft. Även om det tar ett tag ibland 😉