Så måste jag återkomma till Sandemose. När jag lycklig sträckläste han reflektioner i ”Vi pryda oss med horn” (utgiven 1937), så satte det igång en hel massa gamla tankar/konklusioner hos mig. Och med lite möda, tid och ro – så ska jag kanske om några år få det hela på pränt.

I vilket fall som helst – titeln ”Vi pryda oss med horn” – är väl bara så begåvad? För visst är det en fajt med ”horn”, även om ”underarten” påfågelsfjädrar är lite mer inne just nu?

Så här skrev Sandemose:

”Underligt nog är det ofta människor som är skapade till att sitta hemma hela livet som blir resenärerna. Människor råkar just ut för det de minst ägnar sig för. Det förefaller också som om de bästa äkta männen är sådana som man aldrig trott passa för äktenskapet. De mest beryktade bohemer ha först och främst önskat sig hem och barn. De största författarna är sådana som inte kan skriva och som har svårt för att forma meningar.

Detta har alltid ägt giltighet. Historien om Demostenes som inte kunde tala, men som blev förebilden för alla talare i ett par årtusenden, är den klassiska berättelsen om människans galenskap. Charles Darwin var sannerligen ingen sjöman, men i fem års tid seglade han runt med Beagle, halvt ihjälpinad av sjösjuka. Det är sådant som kallas det sanna hjältemodet. Tänk på hur de skall kännas att vara sjösjuk 1800 dygn i sträck, och samtidigt göra utkastet till ett verk som för alla tider reformerar människan uppfattning av sig själv? Sådan är livets heliga galenskap, och utan att direkt tänka på den sidan av saken, berättade Darwin själv en händelse som bekräftar det: På Galapagos-öarna hittade han en jätteödla som levde av fisk, men som inte för något pris vågade hoppa i sjön. Förr dog den. Först när den var halvdöd av svält (ty att dö av svält hade den inte lust till) hoppade den i vattnet och visade sig vara en ypperlig fiskare.

Det är en känd sak att Amundsen inte hade det minsta att göra vid Sydpolen och Piccard ännu mindre i stratosfären, och vad har människan i havet att göra? Vi dras mot ett mål som finns inom oss själva, och vi seglar i mörker utan ett enda vägledande ljus. Låt oss på måfå ta legender och faktiska händelser: —

— Vi måste alla dit vi inte vill, men det är också vår dröm att komma just dit. De största bedrifterna utföras som regel under oerhörda ansträngningar och umbärnaden. Det går inte upp för hjältarna att de med lekande lätthet kunnat utföra ändå större bedrifter på sitt egentliga område.

Det finns en liten grupp sjöfolk som är rädda för sjön, och en mycket stor grupp som hatar den. Många ibland dem gav sig ut av äventyrslust i sin tidiga ungdom. De ville se världen. Men sjömannens liv är delat mellan havet och tungt arbete. I vår tid är sjömannen transportarbetare i högre grad än tidigare. Det blir ett förvärvsarbete, något han lever av, och det håller honom fast, men det var en gång något annat han sökte, och innerst inne gör han det fortfarande. Det är därför han rör på sig. Han är ute på upptäcktsfärd efter det att han icke fann i sin barndoms nejder, och han finner det aldrig. Han söker något vars innersta kärna är frid; som en galning rusar han runt världen efter det. Men Guds rike är inom oss. Ända tills han blir en en ålderstigen man, innebär varje ny hamn en förhoppning: Skall jag finna det här?

Ofta vet han inte det själv. Människorna vet aldrig vad och vilka de är, endast nödtorftigt vad de en gång var.”

De som vill kan ju alltid byta ut ” Men Guds rike är inom oss” mot något mer personligt passande. Tror han tänker på frid/enkelhet. Och så är jag då tillbaks till Tomasellos ”Why we cooperate”. Om den genuina medfödda hjälpsamheten, som ”förstörs” av belöning – oavsett sort…