Något jag funderar på mycket. Även om man vrider sig i lite olust över en del sociala samspråk – mer eller mindre trevliga – när livet och speciellt måstena skildras en del år tillbaks, 100 eller mer eller mindre – så förundras jag över den psykologiska insikten man hade av sin medmänniska alldeles nyss.

Då var det lilla uttrycket något som alla förstod vad det innebar och kunde definiera – samma för hög som låg. Knappt en blinkning gick någon förbi.

Människan förmåga att se sin omvärld, sina medmänniskor idag – är mer ett omedvetet famlande…? ”Annat” än människan/medmänniskan har blivit det som satt agendan för livet.

Inte något som diskuteras. Men psykologi är inne som aldrig förr. Inne är också hus, trädgård, odling. Det som rätt nyss var varje mans kunskap, (hög som låg..), är nu något som går lite på styltor – det tar många generationer till att bygga upp en kunskap, men få till att glömma den; nog nästan bara en tyvärr?

PS. Jag minns även alla resor till DDR efter Die Wende,; det var lite det som fick mig att förstå lite det med minnets förgänglighet.