Funderar lite.

Jag valde att strunta i karriären jag hade, för att ”leva livet”. Ska jag vara ärlig, så valde jag nog inte. Var nog mest nyfiken. På livet.

Ångrar jag mig? Så klart allt som oftast – ibland i alla fall – då när jag fortfarande tror att jag kan ha kakan och äta den. Och aldrig – då jag vet att jag inte skulle vara jag idag då. Och jag vill ju inte vara annat än mig själv, aldrig utan det jag förstått.

Vad är då längtan? Längtan är nog att förstå att det inte är så viktigt. Det med det att vara acceptabel i samhället… Bara att det man gör, att det är enligt ens egen insikt/moral.