Jag tittar för tillfället på TV-serien Rome. Och när jag sökte lite på nätet om åsikter om huruvida den är historiskt korrekt , så slår det mig igen.

”Historia” kan aldrig vara ”historiskt korrekt”, mer än som det var i den häcklade historieundervisningen förr – bara fakta typ årtal, positioner, slag, lagar etc är korrekta/faktiska.

Allt annat är omtolkning, som relaterar sig till bara just vår egen nutid. Förr i morgon ser det ju annorlunda ut igen… In the eyes of the beholder, kan man kanske säga även om detta?

Den specifika upplevelsen som fick det jag medvetet tänkt länge, att till slut vandra ner i ”ryggmärgen” och bli alldeles självklart för evigt – dvs i in min vardags givna omedvetna självklara tankesätt – var inte så märkvärdigt. Bara nog tidens gång, dvs att det var dags för saker som länge ”snurrat i huvudet”, att falla på en mer rofylld plats

Jag var i Köpenhamn för någon månad sedan och lyssnade på Cohen. Och för någon vecka sedan dök det upp en ”bortglömd” sång/dikt av honom i mitt huvud. Det var en sång/dikt han skrev för snart 30 år sedan – en som jag aldrig brytt mig så speciellt mycket om; den talade aldrig till mig.

Men så var den plötsligt där; från ingenstans!

Jag sökte på Youtube, och hittade 2 otroliga videor – en från 1985, innan den kom på skiva, och en från augusti i år 2012, från konsert i Amsterdam.

Det är fantastisk – det är samma ord, men två totalt olika sånger/dikter… för åren har gått. Att historia är relaterad till nuet i ens eget korta själv, är kanske egentligen givet – men nu ännu mer innerligt för mig.