I och för sig, så är det grått ute just nu. Men en helt annan nyans av grått, än för bara några veckor sedan.
Knopparna på syrenen utanför köksfönstret, de bara liksom väntar på att få öppna sig! En sådan lycka att stå bredvid och förundras hur allt återigen har överlevt kylan.
Jag måste erkänna att ju äldre jag blir – desto mer fascinerande är jag, av att växter och djur har anpassat sig till detta kalla klimat. Hur gjorde man förr? Hur gjorde människan innan den började bygga hus och värma dem? Och längre tillbaks – innan man kom på att djurhudar var något man kunde värma sig med? Det måste ju varit innan bosättningarna i t ex Sibirien kom till – för där räcker det ju inte varken djurhudar eller eldstad till. Och varför flyttade överhuvudtaget någon dit – ett socialt ”måste” pga överbefolkning eller samhällsstruktur, på ett eller annat sätt? Det finns säkert forskning om det – så jag ska leta lite, för att tillfredsställa min nyfikenhet.
Mitt i alla dessa tankar om kallt, kläder och sociala strukturer – så förundras jag över de hemlösa.För mig så tycks det ”fenomenet”, ha beröringspunkter till inte bara ovan funderingar om överlevnad i kyla – utan kanske ännu mer till frågor om samhällsstruktur.
Jag minns väl då jag såg den första burkletaren-i-papperkorg, på 90-talet. Och insåg att nu har ”verkligheten” även nått Sverige. Igen.
sessewetzel 
Jag minns också på 90-talet då hemlöshet var ett närmast okänt begrepp i Sverige. Någon på min arbetsplats hade varit i New York och skickat ett vykort till fikarummet med en hemlös på framsidan av vykortet. Jag minns inte vad det stod, men det där med hemlöshet var något som vi trodde bara fanns i USA.
Ja, ”verkligheten” sprider sig…
Kanske det att inget ”sån’t” fanns i Sverige i folkhemmets tidevarv, har skapat en illusion om att världen är bättre, än den egentligen är?
En slags lathet, där man glömt bort att de flesta andra i världen, fortfarande fortfarande har en tuff tillvaro.
Funderar över hemlösa – är det kanske så, att det är männinskor som inte accepterar/finner sig i dagens norm? Som kanske bara ”överlever” i ett mer humant samhälle? Som hellre fryser, än inlämmar sig? Inte medvetet – utan som ett måste, sprunget ur mänsklig genuinitet?
Själv kan jag inte tänka mig, hur det måste vara att frysa så. Är nog rätt vek, jämfört med de hemlösa i deras övertygelse
PS. Läste ett underbart citat idag av Blaise Pascal:
Människan är med nödvändighet så vansinnig, att ”normal” bara innebär en annan form av galenskap.