Jag läser just nu Svenska adelns historia av Bo Eriksson, som tar sitt avstamp i pre-vikingatid. Den är minst lika intressant och givande som Jane Fredlunds Så levde vi, som jag läste förra sommaren.

Både böckerna har det gemensamt, att de skildrar historia på ett sätt som – i alla fall för mig – ger en relation till nuet. Och det är väl vad en god historia, oavsett sort, bör ha…

 

Att jag skriver om detta just nu, beror på min oförmåga att förstå dagens genusdiskussion. Ska jag vara helt ärligt, så är jag otroligt fascinerad av att det överhuvudtaget finns något, som kallas för genusvetenskap.

Fast ännu mer fascinerade är dock i mitt tycke t ex völvorna under vikingatiden och Heliga Birgitta – som måste ha varit en oerhört stark personlighet och säkert värd all avund från alla dagens olika sorters makthavare.

Även det att kvinnor på den tiden kunde ärva är intressant, något som maktanvändningen av/genom kristendomens intåg, verkade ha satt stopp för under många århundraden.

Att det idag – såpass långt efter -68 (:-D), utmynnar i genusvetenskap – betyder väl att det sitter en hel del kvar, från en hel del århundraden tillbaks. För några århundraden är ju kort tid – lätt att glömma i dessa tider, då allt tycks gå så ”fort”?